Vilda tankar

Droppen har fått nog av klimatförändringar och (grön) kapitalism. Med en kompott av text och bild vill den resa sig som en våg över de som helst inte vill reagera, och ta tillbaka klimatfrågan dit där den egentligen hör hemma: i våra hjärtan. Det viktiga klimattoppmötet i Köpenhamn eller inte, en förändring behövs nu och den börjar i oss.


Droppa.nu är tidningen Droppen i webbformat, med mer innehåll och i färg och där du själv kan delta! Sidan vill samla upp allt möjligt som har ett starkt brinnande hjärta för vår utsatta planet, t.ex. dikter, illustrationer, youtube-klipp, texter, serier, citat – you name it! Radikala förändringar istället för klimatförändringar.


---

Läs hela tidningen och ännu mer på hemsidan http://droppa.nu/

Hur många timmar om dagen spenderar du framför en tv-skärm? En data-skärm? Bakom vindrutan på en bil? Alla tre kombinerat? Vad är det som du blir avskärmad ifrån? Hur mycket av ditt liv kommer till dig genom en skärm?

Är att titta på saker lika spännande som att göra saker? Har du tillräckligt med tid för allt som du vill göra? Har du tillräckligt med energi? Varför? Och hur många timmar sover du? Hur påverkas du av standardiserad tid, gjord bara för att synkronisera dina rörelser med alla dessa miljone andra människor? Hur länge går du någonsin utan att veta vad klockan är? Vem eller vad kontrollerar dina minuter och timmar? De minuter och timmar som tillsammans är ditt liv? Sparar du tid? Sparar det till vad?

Kan du värdesätta en vacker dag, när fåglarna sjunger och människor vandrar omkring tillsammans? Hur många kronor i timmen krävs för att du ska stanna inne och sälja saker eller vända papper? Vad kan du få senare som gör det värt att missa den dagen i ditt liv?

Hur påverkas du av att vara i stora folksamlingar, att vara omgiven av anonyma massor? Kan du upptäcka att du blockerar dina känslor till andra människor? Och vem gör din mat? Äter du någonsin själv? Står du någonsin upp och äter? Hur mycket vet du om vad du äter och var det kommer ifrån? Hur mycket litar du på det?

Vad tjänar vi på tidssparande maskiner? Av tankesparande maskiner? Hur påverkas du av effektivitetskraven, som värderar produkten framför processen, framtiden före nuet, nuet som blir kortare och kortare när vi skyndar oss snabbare och snabbare in i framtiden? Vad skyndar vi oss till? Sparar vi tid? Vad sparar vi den till?

Hur påverkas du av att flyttas runt i förutbestämda mönster, i hissar, bussar, tunnelbanor, rulltrappor, på motorvägar och gångbanor? Att röra sig, jobba och leva i två- och tredimensionella mönster? Hur påverkas du av att vara organiserad, fast och schemalagd snarare än vandrande, strövandes fritt och spontant? Rota efter sopor? (Snatta?) Hur mycket rörelsefrihet har du - frihet att röra dig genom världen, att flytta så långt som du vill i nya och outforskade riktningar?

Och hur påverkas du av att vänta? Vänta i kö, vänta i trafik, vänta på att äta, vänta på bussen, vänta på att kissa - lära dig att straffa och ignorera dina spontana drifter? Hur påverkas du av att hålla igen dina begär? Av sexuellt förtryck, av fördröjning eller förnekning av njutning, med början i barndomen, tillsammans med bortträngandet av allt i dig som är spontant, allt som visar på din vilda natur, ditt medlemskap i djurriket? Är njutning farligt?

Kan fara vara glädjande? Behöver du någonsin se himlen? (Kan du fortfarande se några stjärnor?) Behöver du någonsin se vatten, löv, träd, djur? Glittrande, glimrande, rörande? Är det därför du har ett husdjur, ett akvarium, växter inomhus? Eller är TV och video ditt glittrande, glimrande, rörande? Hur mycket av ditt liv kommer genom en skärm? Om ditt liv filmatiserades, skulle du titta på den filmen? Hur känner du i situationer med påtvingad passivitet?

Hur påverkas du av ett ständigt angrepp av symbolisk kommunikation - ljud, bilder, skrift, anslagstavlor, video, radio, robotröster - när du vandrar genom en skog av tecken? Vad vill de övertala dig till? Behöver du någonsin avskildhet, tystnad, tänketid? Kommer du ihåg det? Tänka själv, snarare än att reagera på stimuli? Är det svårt att titta åt andra hållet?


Är att titta bort det mest förbjudna? Vart kan du gå för att hitta tystnad och avskildhet? Inget vitt brus, utan ren tystnad? Inte ensamhet, utan bara avskildhet? Hur ofta har du stannat upp och ställt såna här frågor till dig själv? Finner du dig själv använda symboliskt våld? Känner du dig någonsin ensam på ett sätt som ord inte ens kan uttrycka?
Känner du dig redo ibland att SLÄPPA KONTROLLEN?


Av CrimethInc

... kan ju lyssna på Anarchy Radio med John Zerzan

Jag går till havet och sätter mig på klipporna. Tittar mest ner i vattnet, för att lyfta blicken innebär att jag får se båtar, hus och ett oljeraffineri. Därför ser jag istället ner i vattnet, eller blundar. Nu vill jag bara känna vinden och lyssna på vågorna. Jag sätter ner ena foten nära ytan så att vågorna slår mot min hud och jag vill njuta av att vara där, men blir bara arg.
Jag kan inte bara känna vågorna. Jag formulerar ord i huvudet för att beskriva hur det känns. Jag kan inte bara känna vinden. Jag formulerar ord i huvudet för att beskriva hur det känns. Jag inser, mer än någonsin tidigare, hur språket styr mig. Att jag är uppfostrad till att inte känna, utan till att beskriva mig själv och min omgivning och det som inte kan formuleras finns inte.

Vissa säger att de inte vill slåss mot civilisationen för att det inte är tillräckligt personligt, att det måste påverka dem själva och deras närmaste direkt och säkra deras överlevnad. Men mer personligt än så här blir det inte, och utan att kunna känna sina egna känslor, är det verkligen värt att leva?

Gustav

On average, we recognize an estimated 1,000 corporate logos, but can name less than 10 plants and animals native to our region.
-Resistance, Summer 2009

Jag och Mikaela var några dagar på årets Urvision och jag tänkte skriva kort om det här.

När vi hade kommit dit tog det ett tag att förstå att jag faktiskt inte längre var i en stad och att de allra flesta som var där har liknande åsikter och värderingar, men efter något dygn så kunde jag slappna av mer. Det var skönt att känna att det finns fler med samma mål.
Men tyvärr var Urvision inte riktigt vad jag hade väntat mig. Det var mycket workshops i hur man klarar sig ute i skogen men väldigt lite civilisationskritik. Jag hade hoppats på mer politik, för ibland kändes det som att det bara var ett gäng som åkte ut i skogen för att ha trevligt(som ju också kan vara viktigt!) och inte ville mer än så. Att det inte fanns ett kritiskt tänkande till dagens västerländska levnadssätt.
Men ibland kom den där kritiken fram och då kändes det härligt att vara där igen!

Nästa år kommer jag nog tillbaka, men med andra förväntningar och då stannar jag gärna längre om jag kan.

Jag skulle gärna se fler mötesplatser med grönanarkistisk inriktning, och alla som är intresserade av att starta upp något mer får gärna höra av sig här på bloggen eller skicka ett mail till [email protected]


Gustav

Tired of primitive living? Why not try Civilization*?

*some restrictions apply

http://www.youtube.com/watch?v=q7JRiIXP30U&hl=sv

Jag vet inte om jag ska skylla på skola och utbildning, stress, vårt enformiga logiska tänkande eller hela civilisationen i sig, men jag kan inte vara närvarande i det jag gör. Till och med när jag är i skogen, eller gråter, så kan jag inte bara vara. Jag kan inte bara uppleva. Jag kan inte bara känna. Jag analyserar upplevelsen och tänker den, som att jag ska skriva ned den i någon jävla uppsats eller berätta den för någon. Och det är så jävla frustrerande! Få är de tillfällen som jag verkligen är i något, då jag upplever aboslut närvaro. De har blivit färre för varje år. När jag var lite yngre räckte det med att bara gå ut i skogen, men inte ens då kan jag längre undkomma den där förbannade ovanan..

Men det är väl så. När allt är fakta i huvudet finns inga känslor kvar.

Det Vilda Motståndet - En blogg som tar upp aktuella händelser och aktioner runt om i världen

Idag var första gången på väldigt länge som jag åkte buss ifrån Rättvik upp till Söderås, och till min förvåning hyperventilerade jag inte hela vägen av rädsla för att bussen inte skulle stanna vid min hållplats, eller att dörrarna inte skulle gå upp där jag stod, eller att jag skulle se konstig ut när jag gick av bussen. Istället satt jag ganska avslappnad och funderade på dittan och dattan, visserligen en aning orolig den sista biten, men inget märkvärdigt. Då slog det mig hur socialiserad jag blivit, antaligen nästan bara på grund av (tack vare?) mitt jobb, som innefattar människor. Efter mer än ett års arbete inom vården har jag alltså lärt mig att fungera med (civiliserade) människor! JAG!!
Till min fasa har jag också upptäckt att jag i de (sociala) situationer som jag tidigare gömt mig/dragit mig undan, stått och gapat eller betett mig aningen konstigt och tafatt nu vet precis hur jag ska bete mig och vad jag ska säga. Det bara går av sig självt. Men det som jag ända sedan barnsben ansett vara ett falskt och alldeles onödigt socialt spel är jag nu en del av. Och det är falskt. Dessa fraser och gester som ska göras av artighet eller bara för att "man gör så" är ju bara meningslös, intetsägande, falsk teater, och jag vill inte agera utifrån den per automatik. Visst är det bra att jag kan gå ut bland folk nu, och visst är det fullständigt naturligt med ett socialt samspel. Men inte ett falskt sådant som förtrycker de vi verkligen är, vad vi verkligen känner och hur vi verkligen reagerar. Till slut vet man ju inte själv längre vad som är vad.. men det är kanske inte så konstigt att om man för jämnan spelar ett skådespel börjar blanda ihop det med "verkligheten". Precis som allt annat i det här samhället avskärmar det oss från oss sjävla.
Ja... jag har ju alltid velat kunna det här med att kallprata... eller.. kanske... inte...
Var det måhända bättre att vara socialt missanpassad? Jag har då alltid tyckt att människor (i vårt samhället) betett sig konstigt, och det är kanske lättare att se vårt "(a?)sociala samspel" om man står utanför det? Vi får se hur det går. Man kanske skulle börja isolera sig igen. För de få möten man upplever då, de är i alla fall äkta. Och varma. Och vackra. Och naturliga.
Ja, ni förstår.

/Fröken Loppluella (ja, ja, jag erkänner, jag duschar inte varje dag)

Utdrag ur en artikel på SR:s hemsida 11 juni:
Den senaste tiden har uppemot 50 människor dött till följd av indianbefolkningens protester mot den peruanska regeringen.

Den här meningen inleds artikeln med. Man börjar alltså med att lägga hela skulden på indianderna för att de här människorna har dött!

Man börjar alltså med att lägga hela skulden på indianderna för att regeringen vill att oljebolag ska ta indiandernas mark, vilket(självklart!) leder till protester!


SR är väl en pålitlig källa? Jag menar, varför skulle de ljuga?! Självklart är det indianernas fel. De har ju valt att bo på land där det finns olja! Företagen måste ju få oljan, för annars kan inte vi i Sverige åka buss, bil, äta importerad mat, spela dataspel, sälja vapen till andra länder eller göra andra livsviktiga saker som det helt uppenbart är värt att döda ursprungsbefolkningar för!


Jag hoppas verkligen att fler reser sig mot oljebolagen, Perus regering och alla andra regeringar här i världen som uppenbarligen bara finns till för de stora företagens trygghet.


Gustav

-------

Hela artikeln finns att läsa här: http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?ProgramId=3304&Artikel=2897050

Jag sitter på ett tåg.
Tittar ut genom fönstret.

Industrier.
Lägenheter.
Nyplanterade träd som de flesta människor kallar skog.
Men det är bara träd. Träd som planterats bara för att huggas ner.

Jag tänker på att där rälsen som jag åker på, och där alla byggnader jag ser ligger, fanns förrut levande skogar med massor av växter, insekter, fåglar, däggdjur, fiskar och många andra varelser som levde tillsammans. Med och av varandra.

Det är så stort.
Det finns så mycket att göra att jag inte vet var jag ska börja, eller att jag ens kan föreställa mig ett slut på det.
Men det måste ta slut innan livet på jorden är så skadat att det kommer ta miljoner år att återhämta sig.

Jag kommer att göra allt jag kan för att stoppa det.
Allt jag kan

http://www.resistdonotcomply.org/

Det har inte blivit så mycket tid över för bloggande (för min del) eftersom jag jobbat så mycket sista tiden... och datorn hemma är trasig. Men det är ganska skönt. Jag lånar hur som haver mina svärföräldras dator.
Jag har vant mig vid att arbeta nu, på gott och ont (eller bara ont?). Jag lever efter klockan, sover inte ordentligt på nätterna (rädd att försova mig, komiskt va?), måste socialisera med en massa idioter (kanske ska tilläggas att det inte gäller riktigt alla) och utstå hygienfanatiken och slöseriet, etc. Jag undrar hur många plastpåsar med använda (bara en gång förstås) engångsplasthandskar, engångsplastförkläden och engångskateterpåsar jag slänger varje dag. För att inte tala om alla blöjor. Jag kanske ska föreslå tygblöjor? Undra om de skulle skratta eller avskeda mig...
Må så vara att jag inte använder de obligatoriska plastförklädena. Dels är det otroligt onödigt, och ett fruktansvärt slöseri. Men den främsta anledning till det är att jag inte tänker beröva de gamla (jag arbetar på att äldreboende) på det enda vi inte tagit ifrån dem den dag de flyttar in på min arbetsplats, nämligen deras immunförsvar. De som bor där är inte sjuka. Och det är inte en infektionsavdelning på ett sjukhus, även om man kan tro det. Vi måste till och med vara inplastade och spritade för att bädda deras sängar! Men jag gissar på att man försöker hålla det kliniskt rent för att bryta ned de gamlas immunförsvar så att de sedan dör av minsta lilla bakterie. För så jävla dumma som de annars skulle behöva vara för att kräva nuvarande hygienrutiner, det köper jag inte.
Men något som är ganska rörande, det är att de gamla ska spara och återvända precis allt. En liten kaffeskvätt, några broskbitar kvar på tallriken, ett halvt glas sur mjölk, allt ska sparas till kvällen, nästa dag eller ges till någon annan. Trasiga kläder och prylar ska sparas eller göras om till annat (och tro mig, man upphör aldrig förvånas över deras uppfinningsrikedom och kreativitet). Och en gubbe, har i yngre dagar ägnat sig till att leta upp saker på soptippar.  Allt i hans rum har han antingen ärvt, hittad eller byggt själv. Ofta en kombination av föregående. Han tar upp en rostig gammal kniv ur en av lådorna, berättar att han har hittat den på soptippen. Han tittar på den och pratar om den som om den vore en skatt. Och det är den ju, på sätt och vis. Hans käraste ägodel är ett litet mynt med en fågel på, som han har runt halsen, också den från soptippen. Skitig som ett troll är han också. Och det gillar jag. Peronal och boende är varandras motsatser. Men antingen är det ingen som märker något, eller så låtsats man inte om det. Det fascinerar mig dock hur mycket som kan förändras, och förloras, på så få generationer.

Bara en tanke.

/Mikaela

Behöver du inspiration? Något att läsa? Någon föreläsning att lyssna på?
Kolla in den här sidan isåfall: http://onebigtorrent.org
Ladda gärna ner den här filen, som innehåller massor med bra texter och ljudfiler.
Om du inte vet hur man laddar ner torrents så finns det instruktioner under rubriken "HowTo".

Östergötlands lokaltidning Corren vet vad som bör prioriteras. Jag tycker att det känns tryggt att media är så tydliga med att visa vad som är viktigt.
Fredagens tidning innehåller många betydelsefulla artiklar. På sida 8 har man lagt en tredjedels sida på att hylla ett bolag som transporterar skog. Ja, det är ju självklart inte skog man transporterar utan det är avverkade träd som levde i en skog tillsammans med en massa andra växter och djur som tyvärr inte har något utrymme i vår ekonomiska värld.

På mittenuppslaget då?
Där är det som kallas "Ordet fritt", där läsarna själva får skriva om sånt de tycker är viktigt. Under rubriken "Dagens ros" kan man skriva något fint till någon som har gjort något bra. Till exempel är det några som har haft en höjdarkväll i New York, medan andra riktiga hjältar har sett till att en väska eller en mobiltelefon har hamnat rätt.
Andra rubriker på sidan "Ordet fritt" lyder "Viktigt med statistik i busstrafik", "Någon saknar sin katt" och "Svårt att få bukt med svamp".

Och till sist baksidan! Det är väl den sidan som du läser mest nogrannt och ser till att inte du missar något på? Sidan som till hälften är fylld med reklam och har en artikel om kängurus som tar sig in på vallmofält och tuggar opium.

Med all denna fantastiskt viktiga information är det inte konstigt att högst upp i högra hörnet på baksidan så finns en artikel, nästan gömd på grund av reklamen, som tar upp ungefär 3*7cm(jag har inte mätt, utan använder mitt ögonmått) som handlar om att "En tredjedel av alla världens havslevande hajar riskerar utrotning..."
Det är nog inte så viktigt ändå. Varför skulle annars en tidning lägga den artikeln där? Nej, det finns väl ändå bättre saker att bry sig om än massutrotning.

Skogstransport till exempel

Jag hittade precis en artikel från 2006 om en omstridd skogsavverkning. För att förhindra avverkningen spikades skogen och man informerade om att det hade hänt.
Förutom det faktum att hela artikeln visar på hur människor i vårt samhälle ser på skog och alla som lever där(resurser som är till för att utvecklas till profit), så var det ett par rader som fångade hela min uppmärksamhet.:

"Markägare är Bengt Lundqvist, bosatt i Sandhamn. Han avfärdar hoten om sabotage.
- Jag vet inget om det. Det finns väl bättre sätt att använda spik, säger han. Hur skulle naturen se ut om vi inte gallrade, röjde och tog ned träd?"

Han gör definitivt rätt i att ställa den frågan. Det borde många fler människor göra.
För tänk er själva om Sveriges skogar inte skulle vara avverkade! Vi skulle slippa alla odlingar där det står mängder av träd i rader, alla träd av samma art och ålder. Istället skulle vi få uppleva världen som den var(är), med alla fantastiska växter och djur som bor i de här skogarna, varje gång vi går ut för äta, dricka eller bara umgås. Vilken dröm!

Problemet när Bengt Lundqvist ställer den här frågan är att han, och antagligen de flesta som läser artikeln, antar att resten av naturen inte skulle klara sig utan människor som avverkar skog.

Ibland skrattar man, fast man borde gråta...


Gustav

Igår var jag och hälsade på min mor. Jag var ledsen och kände mig ensam, och även om vi är väldigt olika hon och jag, så trodde jag att det kunde få mig att må lite bättre i alla fall. Men icke. Jag började prata om att jag mår dåligt, att jag inte vet vad jag vill göra med mitt liv nu. Jag nämnde att jag vill flytta ut i skogen. Jag gjorde att hopplöst försök att argumentera emot den här kulturen, det här sättet att leva. Men jag fick ingen kram. Inga tröstande ord. Inga råd. Hon sa att jag har borderline och därför ska jag inte försöka komma på vad jag vill eller vad jag känner, för jag kommer fortsätta att må dåligt och vara rastlös vilket som, alltså ska jag stanna där jag är, och jobba med det jag gör, även om jag mår dåligt av det och inte vill det. Och när jag började prata om att flytta ut i skogen så blev hon jättearg. Hon sa att jag är sjuk i huvudet och ansvarslös, att hon inte tänkte stötta mig, att hon inte tänkte vara min mor.

Och det är så det börjar kännas nu, mitt liv, min omgivning. Jag flyter iväg ifrån resten av världen... och jag är för orkeslös för någonting. Jag orkar inte vattna blommorna, laga mat, betala räkningarna eller bestämma mig för om jag ska gå den där utbildningen efter sommaren. Och jag vågar inte ens tänka på att jag ska börja jobba om en vecka.

Ibland vill jag bara sjunka ned genom den våta, mjuka mossan och försvinna... för alltid..


Så kommer jag ihåg, eller behöver du mig påminna
Om att jag har kommit långt ifrån det jag en dag skall finna
Men allting har sin tid, för all tid vill passera
Så jag ska börja leva denna dag, innan solen försvinner

Skalar jag av till mina bara andetag
Och släpper tag då varje ögonblick är min domedag

Tids nog kommer det omkring
Då blir alla medvetna
Om att Babylon är ingenting när vi redan är allt vi vill bekomma
Men det finns ingen garanti
Inga löften som håller
Så visa empati tills dagen den oss bekommer

Då vi skalar av till våra bara andetag
Och släpper tag och börjar leva dag för dag

Det är allt du behöver göra

Kultiration - Andetag