Allmänt hjärnsurr
Igår var jag och hälsade på min mor. Jag var ledsen och kände mig ensam, och även om vi är väldigt olika hon och jag, så trodde jag att det kunde få mig att må lite bättre i alla fall. Men icke. Jag började prata om att jag mår dåligt, att jag inte vet vad jag vill göra med mitt liv nu. Jag nämnde att jag vill flytta ut i skogen. Jag gjorde att hopplöst försök att argumentera emot den här kulturen, det här sättet att leva. Men jag fick ingen kram. Inga tröstande ord. Inga råd. Hon sa att jag har borderline och därför ska jag inte försöka komma på vad jag vill eller vad jag känner, för jag kommer fortsätta att må dåligt och vara rastlös vilket som, alltså ska jag stanna där jag är, och jobba med det jag gör, även om jag mår dåligt av det och inte vill det. Och när jag började prata om att flytta ut i skogen så blev hon jättearg. Hon sa att jag är sjuk i huvudet och ansvarslös, att hon inte tänkte stötta mig, att hon inte tänkte vara min mor.
Och det är så det börjar kännas nu, mitt liv, min omgivning. Jag flyter iväg ifrån resten av världen... och jag är för orkeslös för någonting. Jag orkar inte vattna blommorna, laga mat, betala räkningarna eller bestämma mig för om jag ska gå den där utbildningen efter sommaren. Och jag vågar inte ens tänka på att jag ska börja jobba om en vecka.
Ibland vill jag bara sjunka ned genom den våta, mjuka mossan och försvinna... för alltid..
Så kommer jag ihåg, eller behöver du mig påminna
Om att jag har kommit långt ifrån det jag en dag skall finna
Men allting har sin tid, för all tid vill passera
Så jag ska börja leva denna dag, innan solen försvinner
Skalar jag av till mina bara andetag
Och släpper tag då varje ögonblick är min domedag
Tids nog kommer det omkring
Då blir alla medvetna
Om att Babylon är ingenting när vi redan är allt vi vill bekomma
Men det finns ingen garanti
Inga löften som håller
Så visa empati tills dagen den oss bekommer
Då vi skalar av till våra bara andetag
Och släpper tag och börjar leva dag för dag
Det är allt du behöver göra
Kultiration - Andetag
Och det är så det börjar kännas nu, mitt liv, min omgivning. Jag flyter iväg ifrån resten av världen... och jag är för orkeslös för någonting. Jag orkar inte vattna blommorna, laga mat, betala räkningarna eller bestämma mig för om jag ska gå den där utbildningen efter sommaren. Och jag vågar inte ens tänka på att jag ska börja jobba om en vecka.
Ibland vill jag bara sjunka ned genom den våta, mjuka mossan och försvinna... för alltid..
Så kommer jag ihåg, eller behöver du mig påminna
Om att jag har kommit långt ifrån det jag en dag skall finna
Men allting har sin tid, för all tid vill passera
Så jag ska börja leva denna dag, innan solen försvinner
Skalar jag av till mina bara andetag
Och släpper tag då varje ögonblick är min domedag
Tids nog kommer det omkring
Då blir alla medvetna
Om att Babylon är ingenting när vi redan är allt vi vill bekomma
Men det finns ingen garanti
Inga löften som håller
Så visa empati tills dagen den oss bekommer
Då vi skalar av till våra bara andetag
Och släpper tag och börjar leva dag för dag
Det är allt du behöver göra
Kultiration - Andetag
Kommentarer
Trackback
