Arbete
Det har inte blivit så mycket tid över för bloggande (för min del) eftersom jag jobbat så mycket sista tiden... och datorn hemma är trasig. Men det är ganska skönt. Jag lånar hur som haver mina svärföräldras dator.
Jag har vant mig vid att arbeta nu, på gott och ont (eller bara ont?). Jag lever efter klockan, sover inte ordentligt på nätterna (rädd att försova mig, komiskt va?), måste socialisera med en massa idioter (kanske ska tilläggas att det inte gäller riktigt alla) och utstå hygienfanatiken och slöseriet, etc. Jag undrar hur många plastpåsar med använda (bara en gång förstås) engångsplasthandskar, engångsplastförkläden och engångskateterpåsar jag slänger varje dag. För att inte tala om alla blöjor. Jag kanske ska föreslå tygblöjor? Undra om de skulle skratta eller avskeda mig...
Må så vara att jag inte använder de obligatoriska plastförklädena. Dels är det otroligt onödigt, och ett fruktansvärt slöseri. Men den främsta anledning till det är att jag inte tänker beröva de gamla (jag arbetar på att äldreboende) på det enda vi inte tagit ifrån dem den dag de flyttar in på min arbetsplats, nämligen deras immunförsvar. De som bor där är inte sjuka. Och det är inte en infektionsavdelning på ett sjukhus, även om man kan tro det. Vi måste till och med vara inplastade och spritade för att bädda deras sängar! Men jag gissar på att man försöker hålla det kliniskt rent för att bryta ned de gamlas immunförsvar så att de sedan dör av minsta lilla bakterie. För så jävla dumma som de annars skulle behöva vara för att kräva nuvarande hygienrutiner, det köper jag inte.
Men något som är ganska rörande, det är att de gamla ska spara och återvända precis allt. En liten kaffeskvätt, några broskbitar kvar på tallriken, ett halvt glas sur mjölk, allt ska sparas till kvällen, nästa dag eller ges till någon annan. Trasiga kläder och prylar ska sparas eller göras om till annat (och tro mig, man upphör aldrig förvånas över deras uppfinningsrikedom och kreativitet). Och en gubbe, har i yngre dagar ägnat sig till att leta upp saker på soptippar. Allt i hans rum har han antingen ärvt, hittad eller byggt själv. Ofta en kombination av föregående. Han tar upp en rostig gammal kniv ur en av lådorna, berättar att han har hittat den på soptippen. Han tittar på den och pratar om den som om den vore en skatt. Och det är den ju, på sätt och vis. Hans käraste ägodel är ett litet mynt med en fågel på, som han har runt halsen, också den från soptippen. Skitig som ett troll är han också. Och det gillar jag. Peronal och boende är varandras motsatser. Men antingen är det ingen som märker något, eller så låtsats man inte om det. Det fascinerar mig dock hur mycket som kan förändras, och förloras, på så få generationer.
Bara en tanke.
/Mikaela
Jag har vant mig vid att arbeta nu, på gott och ont (eller bara ont?). Jag lever efter klockan, sover inte ordentligt på nätterna (rädd att försova mig, komiskt va?), måste socialisera med en massa idioter (kanske ska tilläggas att det inte gäller riktigt alla) och utstå hygienfanatiken och slöseriet, etc. Jag undrar hur många plastpåsar med använda (bara en gång förstås) engångsplasthandskar, engångsplastförkläden och engångskateterpåsar jag slänger varje dag. För att inte tala om alla blöjor. Jag kanske ska föreslå tygblöjor? Undra om de skulle skratta eller avskeda mig...
Må så vara att jag inte använder de obligatoriska plastförklädena. Dels är det otroligt onödigt, och ett fruktansvärt slöseri. Men den främsta anledning till det är att jag inte tänker beröva de gamla (jag arbetar på att äldreboende) på det enda vi inte tagit ifrån dem den dag de flyttar in på min arbetsplats, nämligen deras immunförsvar. De som bor där är inte sjuka. Och det är inte en infektionsavdelning på ett sjukhus, även om man kan tro det. Vi måste till och med vara inplastade och spritade för att bädda deras sängar! Men jag gissar på att man försöker hålla det kliniskt rent för att bryta ned de gamlas immunförsvar så att de sedan dör av minsta lilla bakterie. För så jävla dumma som de annars skulle behöva vara för att kräva nuvarande hygienrutiner, det köper jag inte.
Men något som är ganska rörande, det är att de gamla ska spara och återvända precis allt. En liten kaffeskvätt, några broskbitar kvar på tallriken, ett halvt glas sur mjölk, allt ska sparas till kvällen, nästa dag eller ges till någon annan. Trasiga kläder och prylar ska sparas eller göras om till annat (och tro mig, man upphör aldrig förvånas över deras uppfinningsrikedom och kreativitet). Och en gubbe, har i yngre dagar ägnat sig till att leta upp saker på soptippar. Allt i hans rum har han antingen ärvt, hittad eller byggt själv. Ofta en kombination av föregående. Han tar upp en rostig gammal kniv ur en av lådorna, berättar att han har hittat den på soptippen. Han tittar på den och pratar om den som om den vore en skatt. Och det är den ju, på sätt och vis. Hans käraste ägodel är ett litet mynt med en fågel på, som han har runt halsen, också den från soptippen. Skitig som ett troll är han också. Och det gillar jag. Peronal och boende är varandras motsatser. Men antingen är det ingen som märker något, eller så låtsats man inte om det. Det fascinerar mig dock hur mycket som kan förändras, och förloras, på så få generationer.
Bara en tanke.
/Mikaela
Kommentarer
Postat av: miligan
tro mig, det försvinner inte men ibland går det under jorden ;)
Postat av: Emma
Vilken super superbra sida ni har skapat! Vilket bra jobb ni gor med att dela med era kloka tankar! Superbra blogg!
Postat av: Ramona
Så fint skrivet, jag jobbar själv inom vården och det är sjukt vilket slöseri och så mycket plast det finns! På de arbetsplatser jag jobbat är det även lite tragiskt att de gamlas sista tid på jorden ser ut som den gör!
Trackback
