Vilda tankar

Du är inte fri.
Du är ett domesticerat djur, tränad till att inte lita på dig själv, inte lita på din passion, lärd att kontrollera dina livserfarenheter. Du har blivit lurad att acceptera förudmjukelsen att jobba för lön som en ofrånkomlig verklighet. Lärd att se saker som personliga resurser som ska användas, samtidigt som du mäter ditt livs värde med produktion och konsumtion.
Du har blivit tränad att förvänta dig besvikelse och lidande, att se det som normalt. Du har blivit hjärntvättad till att acceptera ledan i civilisationens överlevnad istället för de enkla kraven ett naturligt liv har.
Du är inte fri.
Du måste bryta samhällets krav, de kontrollerar dig, så att det blir en roll du kan spela för att överleva mitt i civilisationen, samtidigt som du underminerar den så fort du får en chans.
Förudmjukelsen att följa någon annans regler, att sälja ditt liv per timme för att köpa överlevnad, att se dina ockupperade begär förvandlas till digitala bilder för att sälja dina prylar, det borde fylla dig med vrede. Försök att utforska till vilken grad du kan leva fritt utan att isolera dig så kommer vreden att växa.
Utforska utanför de här riktlinjerna, reglerna, så kommer du automatiskt att exponera civilisationens naturliga motsättningar mot friheten den påstår sig försvara.
Våga förstöra vad som än förstör din passion.
Våga bli en individ.
Våga vara riktigt fri.

-Hämtat från The big black book of recovery

On average, we recognize an estimated 1,000 corporate logos, but can name less than 10 plants and animals native to our region.
-Resistance, Summer 2009

Jag och Mikaela var några dagar på årets Urvision och jag tänkte skriva kort om det här.

När vi hade kommit dit tog det ett tag att förstå att jag faktiskt inte längre var i en stad och att de allra flesta som var där har liknande åsikter och värderingar, men efter något dygn så kunde jag slappna av mer. Det var skönt att känna att det finns fler med samma mål.
Men tyvärr var Urvision inte riktigt vad jag hade väntat mig. Det var mycket workshops i hur man klarar sig ute i skogen men väldigt lite civilisationskritik. Jag hade hoppats på mer politik, för ibland kändes det som att det bara var ett gäng som åkte ut i skogen för att ha trevligt(som ju också kan vara viktigt!) och inte ville mer än så. Att det inte fanns ett kritiskt tänkande till dagens västerländska levnadssätt.
Men ibland kom den där kritiken fram och då kändes det härligt att vara där igen!

Nästa år kommer jag nog tillbaka, men med andra förväntningar och då stannar jag gärna längre om jag kan.

Jag skulle gärna se fler mötesplatser med grönanarkistisk inriktning, och alla som är intresserade av att starta upp något mer får gärna höra av sig här på bloggen eller skicka ett mail till [email protected]


Gustav

Tired of primitive living? Why not try Civilization*?

*some restrictions apply

http://www.youtube.com/watch?v=q7JRiIXP30U&hl=sv

Jag vet inte om jag ska skylla på skola och utbildning, stress, vårt enformiga logiska tänkande eller hela civilisationen i sig, men jag kan inte vara närvarande i det jag gör. Till och med när jag är i skogen, eller gråter, så kan jag inte bara vara. Jag kan inte bara uppleva. Jag kan inte bara känna. Jag analyserar upplevelsen och tänker den, som att jag ska skriva ned den i någon jävla uppsats eller berätta den för någon. Och det är så jävla frustrerande! Få är de tillfällen som jag verkligen är i något, då jag upplever aboslut närvaro. De har blivit färre för varje år. När jag var lite yngre räckte det med att bara gå ut i skogen, men inte ens då kan jag längre undkomma den där förbannade ovanan..

Men det är väl så. När allt är fakta i huvudet finns inga känslor kvar.

Det Vilda Motståndet - En blogg som tar upp aktuella händelser och aktioner runt om i världen

Idag var första gången på väldigt länge som jag åkte buss ifrån Rättvik upp till Söderås, och till min förvåning hyperventilerade jag inte hela vägen av rädsla för att bussen inte skulle stanna vid min hållplats, eller att dörrarna inte skulle gå upp där jag stod, eller att jag skulle se konstig ut när jag gick av bussen. Istället satt jag ganska avslappnad och funderade på dittan och dattan, visserligen en aning orolig den sista biten, men inget märkvärdigt. Då slog det mig hur socialiserad jag blivit, antaligen nästan bara på grund av (tack vare?) mitt jobb, som innefattar människor. Efter mer än ett års arbete inom vården har jag alltså lärt mig att fungera med (civiliserade) människor! JAG!!
Till min fasa har jag också upptäckt att jag i de (sociala) situationer som jag tidigare gömt mig/dragit mig undan, stått och gapat eller betett mig aningen konstigt och tafatt nu vet precis hur jag ska bete mig och vad jag ska säga. Det bara går av sig självt. Men det som jag ända sedan barnsben ansett vara ett falskt och alldeles onödigt socialt spel är jag nu en del av. Och det är falskt. Dessa fraser och gester som ska göras av artighet eller bara för att "man gör så" är ju bara meningslös, intetsägande, falsk teater, och jag vill inte agera utifrån den per automatik. Visst är det bra att jag kan gå ut bland folk nu, och visst är det fullständigt naturligt med ett socialt samspel. Men inte ett falskt sådant som förtrycker de vi verkligen är, vad vi verkligen känner och hur vi verkligen reagerar. Till slut vet man ju inte själv längre vad som är vad.. men det är kanske inte så konstigt att om man för jämnan spelar ett skådespel börjar blanda ihop det med "verkligheten". Precis som allt annat i det här samhället avskärmar det oss från oss sjävla.
Ja... jag har ju alltid velat kunna det här med att kallprata... eller.. kanske... inte...
Var det måhända bättre att vara socialt missanpassad? Jag har då alltid tyckt att människor (i vårt samhället) betett sig konstigt, och det är kanske lättare att se vårt "(a?)sociala samspel" om man står utanför det? Vi får se hur det går. Man kanske skulle börja isolera sig igen. För de få möten man upplever då, de är i alla fall äkta. Och varma. Och vackra. Och naturliga.
Ja, ni förstår.

/Fröken Loppluella (ja, ja, jag erkänner, jag duschar inte varje dag)