Närvaro
Jag vet inte om jag ska skylla på skola och utbildning, stress, vårt enformiga logiska tänkande eller hela civilisationen i sig, men jag kan inte vara närvarande i det jag gör. Till och med när jag är i skogen, eller gråter, så kan jag inte bara vara. Jag kan inte bara uppleva. Jag kan inte bara känna. Jag analyserar upplevelsen och tänker den, som att jag ska skriva ned den i någon jävla uppsats eller berätta den för någon. Och det är så jävla frustrerande! Få är de tillfällen som jag verkligen är i något, då jag upplever aboslut närvaro. De har blivit färre för varje år. När jag var lite yngre räckte det med att bara gå ut i skogen, men inte ens då kan jag längre undkomma den där förbannade ovanan..
Men det är väl så. När allt är fakta i huvudet finns inga känslor kvar.
Men det är väl så. När allt är fakta i huvudet finns inga känslor kvar.
Kommentarer
Postat av: Agueli
Det gör så ont att inte kunna känna ens hur ont det gör, bara tänka det.
För att modifiera knasbollen Ghandis uttryck: Vi måste känna förändringen innan vi kan föreställa oss den.
Det är tufft...
Postat av: Anonym
Det låter mer som en identitetskris än något annat. Det är inte ovanligt i unga år. Sluta lyssna så mkt på andra, lyssna inåt. Begär inte så mkt utan njut av det du har, plocka vilda blommor, lukten av en ros, god mat, en fantastisk låt, en god vän. Begär inte att få en kick av allt. Låt den komma av sig själv, leta inte för mkt. Fokusera - vad är viktigt för just dig. Lär dig tai chi eller att meditera. Lev här och nu, inte sen.
Trackback
