Framavlad i galenskapen
Tänk om jag hade fötts i en hydda i skogen, en varm sommardag, solstrålar letandes fram mellan vasspringorna... vaggandes i den vibrerande närvaro som låg över hela byn. Hela världen. Vila i den urkraft som för bara en stund sen varit oskiljbar från min moder och som fortfarande pulserade i och runt oss, och vidare ut i universum. Eller tänk om jag hade fötts i en skinnkåta, en kall vinterdag, intill en sprakande eld och bland vänliga ansikten, liten under det dansande norrskenet och ylande vargar... det hade inte spelat någon roll vilket. Bara jag inte hade fötts fram med hjälp av droger och verktyg. Av maskerade människor. Bland sterilitet och vita väggar. Bland kyla, osäkerhet, likgiltighet och tomhet. Mitt i den stora betongstaden. Hellre hade jag fötts i min hydda och dött. Hellre hade jag fötts i min kåta och blivit sliten itu av vargar. Hellre hade jag fötts som den människa jag är, blivit levande begraven och förtärd av maskar! Fördömda civilisation! Fördömda kultur! Hur blev det så här? Egentligen?
Jag börjat tappa kontakten med mig själv. Det blir värre och värre för varje år som går, och jag vet inte vad jag ska göra. Urkrafterna lämnar mig. Eller är det jag som lämnar dem? För vad? För det jag hatar och skyr mer än någonting annat?
Det får inte hända.
Relationer
Jag skrev ett långt inlägg om mig själv och min relation till människor, men det kändes inte bra, så jag struntade i att lägga upp det. Men så läste jag ett stycke i "What we leave behind" av Derrick Jensen som jag behövde läsa just då kände jag. En sån där grej som man redan egentligen vet, men som man behöver bli påmind om ibland, speciellt jag som är just en sådan som kategoriserar och delar in saker i fack så lätt. Att bli medveten är väl en bra början. Men i alla fall, de dåliga och ytliga relationer vi människor har till varandra (och som förvärras av de fysiska manifestationer vi projicerar på varandra för att få lite tillfällig "kärlek" eller bekräftelse men som sedan lämnar ett ännu större tomrum efter sig) beror ju inte bara på att vi inte får växa upp och leva med "vår stam" som omgärdar oss med den trygghet, kärlek och acceptans varje människa kräver för att kunna vara just människa fullt ut. De beror inte heller bara på illusionen att vi är separerade, även om den är en bidragande faktor till det tankesätt vi har som orsakar oförmågan att ha djupare relationer gentemot varandra och som Derrick Jensen beskriver i följande stycke, jag citerar:
"I'm not saying that we are all one. We aren't. I am me. You are you. Amaru was and is Amaru. This frog is this frog and that tree is that tree.
But just as we are not one, we are not entirely separable. We are not monads. We are not impermeable. Our bounderies are blurry, shifting, porous, and ultimately indefineable. Mysterious.
When you put us-and by "us" I mean anyone, from me to you to Amaru to the fly that's buzzing aroung my face to the frogs outside the window-into a conceptual box, you obviously miss all of this other's complexity that does not fit into your box. Worse, when you forget that the conceptual box is nothing but more than a concept- a tool, a projection, a figment of your rational mind-and is not reality, and does not necessarily even come close to corresponding to reality, you have foreclosed all possibility of entering into any sort of meaningful relationship with this other; you perceive only your precious and projected box. You are at that point interacting only with yourself and your projekted delusions.
Welcome to the passes for thinking in this culture of compartmentalization. Welcome to the wonderful world of rationalized exploitation."
Tack för lånet av boken Gustav!
/Mikaela
Miljövänliga bilar?
Jag står i slutet av en kö på tio personer och du står framför oss.
En i taget går vi fram och slår dig. Hårt. Tio slag var. Alla i kön vet att den som vill bara kan låta bli att slå, men alla gör det ändå.
Det blir min tur. Och i samma ögonblick som jag går fram så bestämmer jag mig.
Jag ska bara slå nio gånger.
Vänligt, va?
Det är ungefär samma sak med miljövänliga bilar(och massor av andra 'göna' saker som finns i butik). Det slår nästan precis lika hårt, men man intalar människor att det är vänligt.
Självklart är en bil aldrig miljövänlig. Den kan på sin höjd vara lite mindre förödande!
Ännu ett sätt att lura i oss att överkonsumtion skulle vara något positivt...
Gustav
Kämpa - på riktigt!
Jag satt på en buss och tittade ut genom fönstret och såg hur en skog togs ner med stora maskiner. Det var en bit hemifrån och det var en skog som jag knappt hade varit i(kanske hade jag inte det), men jag kände direkt hur fel det var. Att ta ner alla träden i en skog och låta allt annat liv där självdö. När jag såg det blev det så uppenbart.
Jag har fortfarande inte släppt det.
Jag vill inte släppa det.
Där jag bor nu ser man ofta stora släp med döda träd åka förbi och jag känner fortfarande illamåendet, ilskan och kan inte förstå hur det kan ha gått så snett.
Om jag släpper det har jag inte längre någon anledning att göra något åt det.
Jag tänker inte skriva arga(vänliga, men bestämda) brev till företagen och be att de slutar, för de kommer aldrig att lägga ner produktionen, som de kallar det, frivilligt. Det är ju deras jobb, som ger dem någonstans att bo och mat att äta!
Våra skogar behöver inte mycket för att överleva. Det som krävs är egentligen bara avskaffandet av företagen som hugger ner skogen. Så nu gäller det att hitta sätt att få dem att lägga ner! Deras fabriker är känsliga. Deras avverkningsmaskiner är ännu känsligare.
Om man verkligen vill få ett slut på det så krävs handling!
Gustav
Ett försök till ett första inlägg...
Så ska man skriva sitt första inlägg då. För mig är det inte bara det första inlägget i den här bloggen, utan det första blogginlägget någonsin. Jag har funderat ett bra tag på att skaffa en blogg av många olika anledningar, i brist på fritid kanske, eller för att jag funderar otroligt mycket och behöver skriva av mig ibland. Hur som haver har bloggen aldrig blivit av, men eftersom jag har startat den här med en vän som uppenbarligen har lite lättare att få tummen ur, så har det ju helt plötsligt blivit av. I en anarkoprimitivistisk riktning dessutom. Och vad kan passa bättre? Det är ju däri min natur ligger. För den grönsvarta kampen, det vilda motståndet, det sker inte bara politiskt. Det genomsyrar alla plan. Såväl din andlighet som din livsstil. Det är hur du agerar och tänker, vad du äter och andas. Det är allt.
Jag har kommit till en punkt i mitt liv då jag känner att jag behöver göra något radikalt. Nu vet jag tillräckligt mycket för att kunna agera därefter också. Vad det än kommer att bli, så hoppas jag att den här bloggen kommer att kunna hjälpa mig och även andra på vägen. Den senaste tiden har jag funderat på om det bästa, ur allmänt synpunkt, men även för mig personligen, är att leva som jag lär (dvs flytta ut i skogen, lära mig lyssna på mig själv, min känslor, min intuition, lära mig hur jag lever som jag är gjort för att leva etc) eller att mer konkret bekämpa systemet, bekämpa samhället, bekämpa det som hindrat och förslavat mig och alla andra varelser från att vara det vi är (och där kära vänner, kan bara fantasin stoppa er, förstör allt i er väg som är en del av civilisationen). Jag har inte riktigt kommit fram till något egentligen... och självklart finns det inget rätt eller fel heller, det är också ett jävla påhitt, det här med rätt och fel alltså. Men på något vis tror jag att det måste ske på båda planen, eller alla plan kanske jag ska säga. Man klarar sig ju inte utan det ena. En mångfacetterad kamp. Men förhoppningsvis kommer vi att kunna dela med oss av tankar, tips, råd, idéer och lösningar inom alla dessa riktningar. Sen tror jag också att man under vissa perioder i livet är mer lämpad för att slåss än under andra, och att vissa personer är bättre lämpade för det, och det får man förstås ha i åtanke. Det är ju också en del i processen att hitta tillbaka till sig själv.
Jag måste ju även erkänna att det är väldigt svårt för mig att skriva här då jag nedvärdar mig själv något fruktansvärt. Men så inser man ju ändå att det inte finns någon klass i den här kampen, i den här gemensamma tron och vetskapen. Man får ta saker som de är. Man får ta varandra som vi är. Jag FÅR inte sätta samma krav på mig själv i min politiska och andliga övetygelse som jag gjorde i skolan och socialt för att passa in i det här sjuka samhället, den här sjuka kulturen. Jag FÅR inte sätta dem kraven på mitt tyckande och tänkande. Det är helt åt helvete hur man fungerar och tänker ibland. Jag hoppas att det kommer en dag när man vunnit även den kampen. Men i den här kalla världen, där man aldrig någonsin kan känna sig trygg, älskad och accepterad för den man är, eller för att man är kanske jag ska skriva, så blir det svårt att växa som människa, att utvecklas till sin fulla potential, då allt istället förvandlas till ett patetiskt sökande efter bekräftelse. Vilket i sin tur leder till att man själv inte är sist att döma andra heller... en ond cirkel blir det. Zombievärld.
Men nu börjar det på allvar! Bered er på en inre och yttre kamp! Och låt aldrig vreden slockna!!
Illdåd kommer att ske. Hur, var och när kan ej nämnas här. Men det kommer att ske.
/En arg och älskande Mikaela
Välkommen till Vilda tankar!
Vi vill inte uppmana till kortare duschar, mer kollektivtrafik eller arga brev till multinationella företag.
Vi vill hitta riktiga lösningar, som betyder något. Som faktiskt kan få slut på det vansinne vi kallar civilisationen!
Låt resan börja!
