Socialiserad?
Till min fasa har jag också upptäckt att jag i de (sociala) situationer som jag tidigare gömt mig/dragit mig undan, stått och gapat eller betett mig aningen konstigt och tafatt nu vet precis hur jag ska bete mig och vad jag ska säga. Det bara går av sig självt. Men det som jag ända sedan barnsben ansett vara ett falskt och alldeles onödigt socialt spel är jag nu en del av. Och det är falskt. Dessa fraser och gester som ska göras av artighet eller bara för att "man gör så" är ju bara meningslös, intetsägande, falsk teater, och jag vill inte agera utifrån den per automatik. Visst är det bra att jag kan gå ut bland folk nu, och visst är det fullständigt naturligt med ett socialt samspel. Men inte ett falskt sådant som förtrycker de vi verkligen är, vad vi verkligen känner och hur vi verkligen reagerar. Till slut vet man ju inte själv längre vad som är vad.. men det är kanske inte så konstigt att om man för jämnan spelar ett skådespel börjar blanda ihop det med "verkligheten". Precis som allt annat i det här samhället avskärmar det oss från oss sjävla.
Ja... jag har ju alltid velat kunna det här med att kallprata... eller.. kanske... inte...
Var det måhända bättre att vara socialt missanpassad? Jag har då alltid tyckt att människor (i vårt samhället) betett sig konstigt, och det är kanske lättare att se vårt "(a?)sociala samspel" om man står utanför det? Vi får se hur det går. Man kanske skulle börja isolera sig igen. För de få möten man upplever då, de är i alla fall äkta. Och varma. Och vackra. Och naturliga.
Ja, ni förstår.
/Fröken Loppluella (ja, ja, jag erkänner, jag duschar inte varje dag)
Tycker det du skriver är tänkvärt, faktiskt.
Det är oerhört sällan man faktiskt visar sina känslor, för att det inte är socialt accepterat, kanske är därför alla blir mer eller mindre knäppa tillslut. Det fanns en tid då man agerade ut alla känslor, undrar hur det var då, det lär ju ha varit lite mer "drag" såattsäga, men ändå mer äkta som du säger.
Skönt att du delar med dig av dina känslor och tankar. Alldeles för få delar med sig av sina processer mot ett vildare liv.
Det krävs en konstant obeskrivlig repression av det vilda i oss för att vi ska kunna socialera oss i ett massamhälle. Tvinga ner rädslan för alla vi ser och möter men inte känner och aldrig någonsin kommer att ens introduceras för; hålla tillbaka smärta, rädsla, glädje, ilska osv för att om det skulle uttryckas i sociala sammanhang skulle vi exkluderas; allas tysta överenskommelse om att inte existera tillsammans med det som växer i asfaltssprickorna, de som flyger mellan hustaken, det som kryper i rör, springor, på kläder eller det som svävar från blommorna mot gynnsamma platser att slå rot på, utan existera med avlägsna abstraktioner, företagsloggor och en konstant närvarande stress.
...
Fortfarande: Hur kan detta monster hålla sina slavar vid liv? Vi borde vara döda sedan länge under dessa förhållanden.
