Vilda tankar

Så ska man skriva sitt första inlägg då. För mig är det inte bara det första inlägget i den här bloggen, utan det första blogginlägget någonsin. Jag har funderat ett bra tag på att skaffa en blogg av många olika anledningar, i brist på fritid kanske, eller för att jag funderar otroligt mycket och behöver skriva av mig ibland. Hur som haver har bloggen aldrig blivit av, men eftersom jag har startat den här med en vän som uppenbarligen har lite lättare att få tummen ur, så har det ju helt plötsligt blivit av. I en anarkoprimitivistisk riktning dessutom. Och vad kan passa bättre? Det är ju däri min natur ligger. För den grönsvarta kampen, det vilda motståndet, det sker inte bara politiskt. Det genomsyrar alla plan. Såväl din andlighet som din livsstil. Det är hur du agerar och tänker, vad du äter och andas. Det är allt.

Jag har kommit till en punkt i mitt liv då jag känner att jag behöver göra något radikalt. Nu vet jag tillräckligt mycket för att kunna agera därefter också. Vad det än kommer att bli, så hoppas jag att den här bloggen kommer att kunna hjälpa mig och även andra på vägen. Den senaste tiden har jag funderat på om det bästa, ur allmänt synpunkt, men även för mig personligen, är att leva som jag lär (dvs flytta ut i skogen, lära mig lyssna på mig själv, min känslor, min intuition, lära mig hur jag lever som jag är gjort för att leva etc) eller att mer konkret bekämpa systemet, bekämpa samhället, bekämpa det som hindrat och förslavat mig och alla andra varelser från att vara det vi är (och där kära vänner, kan bara fantasin stoppa er, förstör allt i er väg som är en del av civilisationen). Jag har inte riktigt kommit fram till något egentligen... och självklart finns det inget rätt eller fel heller, det är också ett jävla påhitt, det här med rätt och fel alltså. Men på något vis tror jag att det måste ske på båda planen, eller alla plan kanske jag ska säga. Man klarar sig ju inte utan det ena. En mångfacetterad kamp. Men förhoppningsvis kommer vi att kunna dela med oss av tankar, tips, råd, idéer och lösningar inom alla dessa riktningar. Sen tror jag också att man under vissa perioder i livet är mer lämpad för att slåss än under andra, och att vissa personer är bättre lämpade för det, och det får man förstås ha i åtanke.  Det är ju också en del i processen att hitta tillbaka till sig själv.

Jag måste ju även erkänna att det är väldigt svårt för mig att skriva här då jag nedvärdar mig själv något fruktansvärt. Men så inser man ju ändå att det inte finns någon klass i den här kampen, i den här gemensamma tron och vetskapen. Man får ta saker som de är. Man får ta varandra som vi är. Jag FÅR inte sätta samma krav på mig själv  i min politiska och andliga övetygelse som jag gjorde i skolan och socialt för att passa in i det här sjuka samhället, den här sjuka kulturen. Jag FÅR inte sätta dem kraven på mitt tyckande och tänkande. Det är helt åt helvete hur man fungerar och tänker ibland. Jag hoppas att det kommer en dag när man vunnit även den kampen. Men i den här kalla världen, där man aldrig någonsin kan känna sig trygg, älskad och accepterad för den man är, eller för att man är kanske jag ska skriva, så blir det svårt att växa som människa, att utvecklas till sin fulla potential, då allt istället förvandlas till ett patetiskt sökande efter bekräftelse. Vilket i sin tur leder till att man själv inte är sist att döma andra heller... en ond cirkel blir det. Zombievärld.

Men nu börjar det på allvar! Bered er på en inre och yttre kamp! Och låt aldrig vreden slockna!!

Illdåd kommer att ske. Hur, var och när kan ej nämnas här. Men det kommer att ske.

/En arg och älskande Mikaela