Framavlad i galenskapen
Tänk om jag hade fötts i en hydda i skogen, en varm sommardag, solstrålar letandes fram mellan vasspringorna... vaggandes i den vibrerande närvaro som låg över hela byn. Hela världen. Vila i den urkraft som för bara en stund sen varit oskiljbar från min moder och som fortfarande pulserade i och runt oss, och vidare ut i universum. Eller tänk om jag hade fötts i en skinnkåta, en kall vinterdag, intill en sprakande eld och bland vänliga ansikten, liten under det dansande norrskenet och ylande vargar... det hade inte spelat någon roll vilket. Bara jag inte hade fötts fram med hjälp av droger och verktyg. Av maskerade människor. Bland sterilitet och vita väggar. Bland kyla, osäkerhet, likgiltighet och tomhet. Mitt i den stora betongstaden. Hellre hade jag fötts i min hydda och dött. Hellre hade jag fötts i min kåta och blivit sliten itu av vargar. Hellre hade jag fötts som den människa jag är, blivit levande begraven och förtärd av maskar! Fördömda civilisation! Fördömda kultur! Hur blev det så här? Egentligen?
Jag börjat tappa kontakten med mig själv. Det blir värre och värre för varje år som går, och jag vet inte vad jag ska göra. Urkrafterna lämnar mig. Eller är det jag som lämnar dem? För vad? För det jag hatar och skyr mer än någonting annat?
Det får inte hända.
