Vilda tankar

Jag går till havet och sätter mig på klipporna. Tittar mest ner i vattnet, för att lyfta blicken innebär att jag får se båtar, hus och ett oljeraffineri. Därför ser jag istället ner i vattnet, eller blundar. Nu vill jag bara känna vinden och lyssna på vågorna. Jag sätter ner ena foten nära ytan så att vågorna slår mot min hud och jag vill njuta av att vara där, men blir bara arg.
Jag kan inte bara känna vågorna. Jag formulerar ord i huvudet för att beskriva hur det känns. Jag kan inte bara känna vinden. Jag formulerar ord i huvudet för att beskriva hur det känns. Jag inser, mer än någonsin tidigare, hur språket styr mig. Att jag är uppfostrad till att inte känna, utan till att beskriva mig själv och min omgivning och det som inte kan formuleras finns inte.

Vissa säger att de inte vill slåss mot civilisationen för att det inte är tillräckligt personligt, att det måste påverka dem själva och deras närmaste direkt och säkra deras överlevnad. Men mer personligt än så här blir det inte, och utan att kunna känna sina egna känslor, är det verkligen värt att leva?

Gustav