Spontant funderande om den en gång magiska tillvaron

Minns ni när man var barn? Hur allting var så mycket mer magiskt? Sen växte man upp, och allt blev platt, andefattigt, tråkigt, grått, kantigt, innehållslöst, inrutat, logiskt. Dött. Ja, man genomgår en process, en utveckling, från barn till vuxen, och ja, det finns skillnader mellan barn och vuxna, inte minst vad gäller ansvar, relationer och uppfattning av omgivningen. MEN, det är allmänt erkänt (inte för att det har så stor betydelse egentligen) att skillnaderna mellan barn och vuxna är mycket mindre, färre och inte alls lika distinkta bland urpsungsbefolkningar som bland oss västerlänningar. Eftersom vi när vi föds befinner oss i vårt naturliga state of mind, mentalt, fysiskt, andligt och med de uppfattningar och förväntningar det innebär, sker ju så med varje barn även en process och utveckling från vild till civiliserad, domesticerad, förtryckt. Processen som går mot att bli civiliserad, en del av det här systemet, sker ju då parallellt med processen mot att bli vuxen (som får ta väldigt mycket stryk och ger oss otaliga trauman och skador för resten av livet), därför är det väldigt lätt för oss att normalisera symptomen och egenskaperna som kommer med utvecklingen från apa till maskin, och påstå och tro att det är skillnader som uppkommer i och med vuxenlivet. Det ska vara så. Vad finns det att inte acceptera? It's the way of life.
Men så är det ju förstås inte. Som alltid, är det här alldeles för komplext för våra civiliserade och delvis stängda hjärnor, men det hindrar mig inte från att fundera på så gott jag kan. Lika länge som jag upplevde min omvärld, mina medmänniskor och mina saker (det är nog inte konstigt att man upplevde även sina leksaker på ett mer magiskt, levande och multidimensionerat sätt eftersom vi föds med den uppfattningen och förväntningen att allt i vår värld är levande, och allt levande har relationer till varandra på något sätt, vi kan inte som små och oförstörda veta att den där plastleksaken är lika död, grå och andefattig som vi själva kommer att bli med tiden, för det finns inte i vår värld än, det det är inte så var värld har sett ut, eller borde se ut) på det där magiska viset hade jag inte heller integrerats i de vuxnas tidsuppfattning, allt var ett, allt var stort och flytande, tid fanns liksom inte, inte på det sättet. Även tiden uppfattades multidimensionellt, det är så jag bäst kan beskriva det. Häri tror jag även att vi hittar vad som för mig är animism, det är också ett stadium vi föds in i, vårt naturliga stadium, hur vi uppfattar och upplever vår värld. Det är därför det är så svårt att jämföra ursprungsfolks andlighet, eller vad vissa vill kalla religion, med vår tids andlighet och religioner. Folk utifrån brukar beskriva deras religion som deras levnadssätt, allt de gör, hur de lever, hela deras värld, det är deras andlighet, det är deras religion. Det finns inga linjer eller kategorier, det finns inte att tro eller att inte tro, tro finns inte ens på det sättet vi menar. Det bara är. Andligheten och vardagen är ett. Allt är besjälat och allt hör ihop. Och jag tror att det är just det som är det magiska i allt när man är liten. Men även jag blev linjär till slut. Allt tappade mening. Allt levande dog. Alla pulserande dimensioner och världar blev till en kall. Det börjar med sjukhuset man föds på, fortsätter med den misshandel och tortyr dagens västerländska uppfostran innebär, och sen kommer dödsstöten, skolan. Grattis, du är nu en del av samhället. Slava tills du dör en plågsam, ångestfylld död.
Hur kan man med den här vetskapen sätta barn till världen och låta dem bli en del av det här samhället? Jag tror inte att man kan kompromissa. Samsovning, bärsjal, fri amning och paleolitsik kost för all del, men vill du ändå leva i det här samhället med ditt barn så undkommer du inte vaccinationerna, sjukvården, skolan, bevakningen, förtrycket. Antingen kämpar man emot civilisationen eller så gör man det inte. Jag skulle aldrig, aldrig kunna se mitt barn förlora sin själ, sin eld, sin frihet, sin vildhet, sin mening till den här slukande dödsmaskinen och utnyttjas i dess makt. Aldrig. Jag vet inte om jag kan vinna tillbaka det jag förlorat, hela det som trasigt är, åter svepas in i en naturlig, magisk världsuppfattning och öppna dörrarna som stängts, men jag vet att om och när jag får barn, så ska de aldrig få utsättas för det vi utsatts för. En endaste dag som vild är värd mer än ett helt liv som civiliserad. Frihet före förtryck. Hellre dör jag än låter mina barn tyglas och domesticeras av samhällets piskor!

/Mikaela

På gång i Göteborg

Nu på lördag är det ännu ett möte i Göteborg. Vi vet ännu inte exakt vilken tid eller var mötet kommer att vara, så om någon har tillgång till en lokal så säg gärna till.

På söndag ska vi ses och börja så fröer till guerillaodlingen. Mer info finns på Mykorrhizas hemsida.


Uppdatering: Dalamöte

Mötet för civilisationskritiker i och runt Dalarna, Värmland, Örebro, Gävle, mm. blir på lördag den 13 mars, antagligen klockan 10, i Sandviken.
Maila vildatankar@gmail.com eller ring 070-671 59 19 för vägbeskrivning eller frågor.

Vi ses på lördag!

RSS 2.0