Borde vi verkligen finnas?
Mitt liv är smärta.
Och i hela mitt har jag orsakat andra smärta.
Sen undrar jag vad din ursäkt är.
Vad är min ursäkt?
saknad.
Tiden läker vissa sår, separationer är alltid svåra, jag har gjort slut efter 2 långa förhållanden.
Ja man mår piss, ja den man har gjort slut med mår också piss, men det går över, det gör verkligen det.
Det är en tillfällig smärta, men man måste tänka långsiktigt.
Är jag lycklig detta? Mår jag bra av att stanna därför att den andra blir ledsen om jag går?
Ibland måste man lämna den säkra ytan man står på, stänga den gamla dörren, för 1000 nya kommer att öppnas.
Och ett gott råd; OM du någonsin väljer att gå tillbaka så ska det inte vara av ångest och dåligt samvete utan ett väl genomtänkt beslut.
Ibland kan det bästa vara att inte ha någon kontakt alls den första tiden efter uppbrottet, inget som påminner etc, så att man ensam kan få rätsida på saker och ting och ägna sig åt det man mår bra av.
Det är inte alls sant att du bara orsakar andra människor smärta, vissa saker är ett nödvändigt ont för sitt eget välmående.
Vad handlar detta om - relationer eller konsumtion, eller vad?
Ursäkta mig men, va? Ingen ska behöva rättfärdiga sin existens inför någon annan. Jag får en känsla av att det inte är en allmän fundering kring lidande.
Det handlar om livet som domesticerad. Vi är skadade, och därför skadar vi andra och varandra. Hur bryter man det? Det är vad det handlar om.
Jag känner förövrigt att jag behöver rättfärdiga mitt civilisationjags existens.
