Förbannade hets
Det spelar ingen roll vad det är, brev, katt, barn, sex, tatuering, hus, röka, kläder, samma skit. Jag vet att det inte gör någon skillnad, men varför tror man ständigt att efter nästa "fix", då, då blir allt bra, då blir jag lycklig.
Jag blir så jävla arg på mig själv! Det är ju här och nu som gäller, och här och nu är allt åt helvete. Här och nu är jag så jävla skev, så jävla trasig. Jag vet vad jag har att utgå ifrån.. och jag tror att jag har en aning om var jag vill och borde vara. Men hur fan kommer man dit? Gör man ens det? Kan terror övergå i fred? Trauma helas? Tam bli vild? Fast istället för att ta reda på det så lägger man hela sitt liv, hela sin lycka, i händerna på tomma, obetydliga löften som ständigt byts ut efter att det tidigare brutits... jag hetsar mig själv till utmattning... men det är det jag har lärt mig att göra, och det är det alla andra gör. Hur bryter man det? Är det någon som vet det? Hur slutar man att dämpa sin ångest genom att ljuga för sig själv?
Jag vill inte tro att det är en återvändsgränd. För i så fall är inte bara civilisationen i sig en återvändsgränd, utan även alla som slukats av den är bortom räddning.
Personligen identifierar jag mig väldigt mycket de ryska nihilisterna som levde enbart för revolutionen.
Nu tror inte jag på en revolution, men jag har en tro. En tro på något bättre, något ursprungligare, något vildare. Det behöver inte, och det SKA ta mig fan inte vara på det här viset.
Det här vansinnet måste få ett slut och kommer att få ett slut... Därför att det är ohållbart.
Men jag är ingen nihilist. Det finns sådant jag sätter värde på: vänskap, kärlek, solidaritet, intimitet.
Anledningen till att jag fortfarande lever är andra människor som jag bryr mig om och som bryr sig om mig.
Jag har accepterat att jag antagligen aldrig kommer att bli hel. Men jag mår bättre än vad jag gjorde för några år sedan, därför att jag har något att leva för. När självmordstankarna kommer påminner jag mig själv om det....
Vi blir alltså martyrer?
Det du beskriver låter som konsumptionshets. Motsatsen till konsumering är investering. Skillnaden ligger i att en ansträngning för att uppnå något är mer varaktig. De saker du räknade upp (förutom hus) verkar inte vara bestämda steg i någon speciell riktning. Fast det beror ju på vad du vill. I annat fall är det bra att göra massa småsaker, om de är delmoment mot något större. En viktig sak att fundera över är vad som har äkta värde. Tänk långsiktigt. Framtidens nutid förändras av vad man gör just nu, nu, och nu. Man kan inte ändra det som redan har förflutigt. Och när jag säger investering så menar jag inte nödvändigtvis ekonomiskt. Det finns mer abstrakta saker man kan äga, i ordets vidaste bemärkelse, genom att spendera tid. Kunskap, färdigheter, hälsa, relationer, minnen, sinnesfrid, fri tid. Förslagsvis kan man börja med att byta ut hyreshus mot husägande, köpmat mot odlingsmark, underhållning mot utbildning, och prylar mot verktyg. Då vänder man på svensson-problematiken. Det sägs ju att tiden läker alla sår, men bäst om man har råd att ta det lungt. Oroa dig inte nämnvärt över saker du knappast kan påverka just nu. För det är dåraktigt. Det kan tvingas innebära ett delvist eller totalt, tillfälligt eller permanent, förkastande av idiologiska tvångstankar och liknande. Och därav en djupt personlig filosofisk omvärdering. Du kan alltså räkna med att genom att lösa en kris så uppstår lätt en annan typ. Och så kan det hålla på fram och tillbaka, kors och tvärs, tills det väger ut jämnt. Det är en fråga om perspektiv. Man kommer sällan undan utan att betala något sorts pris. Fundera, planera, sätt upp mål för året, och fullfölj det. god fortsättning
Tack! :)
Wooh wooh, sakta i backarna ;) menar du att vi som slukats av konsumentsamhället borde lägga oss ner och dö?
Det finns massvis med människor som helt sonika sålt alla sina tillgångar, flyttat ut i skogen och funnit livets mening.
Ingen är bortom räddning, jag är uppslukad av konsumentsamhället tyvärr, men lyckligtvis har jag lite connection kvar med mitt inre!
Haha, det är skönt att höra dig också, Emma, jag har för få optimister i mitt liv. ;P
Tack, anonym, det var fint skrivet!
Jag är i den åldern där man hittat sin identitet, hittat en livspartner, provat på de saker man är intresserad av, och frågar sig "Vad kommer härnäst då, vart ska jag nu söka efter lyckan?". Det är nu de flesta skaffar barn för att slippa svara på den frågan, men vi tänker inte skaffa barn, så jag blir tvungen att tackla den frågan. Jag är tvungen att söka en vuxen identitet, status och samhörighet "den hårda vägen", utan färdiga lösningar.
Jag skyller svårigheten på den förbannade individualismen i detta samhälle och speciellt i mitt liv. Då talar jag inte om rätten att FÅ vara en enastående individ, utan förväntningen att man SKA vara det. Hela tonåren har jag försökt kompensera för sociala problem genom identitet och prestationer, och det giftet sitter fortfarande i. Jag kallar det ett gift för ett socialt problem kan inte lösas med annat än social utveckling, inbillar man sig något annat blir man fast i ett beroende där man försöker kompensera för den permanenta ångesten med kortvariga kickar. Tack och lov går jag i terapi nu och har tagit tag i detta från grunden.
Vad gäller individualismen skyller jag delvis på språket. Föreställ er att man inte kan (eller får) säga "jag är" utan bara kan tala om sina relationer. Föreställ er att man inte kunde säga "jag är en X och äger Y", utan istället sa "jag kommer från X, mina föräldrar är Y och jag känner Z". Att det var relationer och inte egenskaper och egendom som räknades.
"Vi blir alltså martyrer?" - Mikaela
Nej inte martyrer. Jag tror bara inte på den individualiserade rewildning-ideologin (även om jag har nyligen upplevt hur fan så mycket bättre jag mår när jag är ute i skogen).
Jag tror inte på några enkla paketlösningar. Det tog oss tusentals år att hamna i den här skiten. Från min synvinkel är det viktigast att krossa systemet, alltning annnat är verktyg för att komma dit...
